Klockan är mycket. Ja, i alla fall för mig. Min väckarklocka ringer så fasligt tidigt varje morgon. Alla säger att jag vänjer mig, men jag kan då inte tro det. Jag är fortfarande, jättetrött varje morgon. Förra veckan var min sambo ledig, jag lät därför honom sova. Denna vecka ska han också till jobbet och vaknar således strax innan jag far. Eller han vaknar när jag stampar runt i sovrummet och grymtar. För det är tydligen så att mitt ljuva morgonhumör, som jag lite tänkt att jag nog vuxit ifrån fortfarande finns kvar. Ja, jag är rätt sur och tvär på morgonen och jag har insett att jag är väldigt tacksam för att vi inte ska gå upp samtidigt. Jag behöver den där timmen i ensamhet. Där jag kan stampa omkring och tycka att det är förjä*gt att jag ska behöva gå upp så tidigt och svära på de få kläder som ligger på sovrumsgolvet. Blänga på attiraljerna på handfatet samt sucka lite över att ingen gjort min frukostlåda. Ja, jag ta med mig frukost till jobbet för jag är definitivt inte hungrig så tidigt på morgonen.
I eftermiddags var jag nere på mitt andra jobb och språkade lite med bror min, sambon och dottern gjorde mig sällskap och mitt morgonhumör kom på tal. Jodå, brorsan berättade så gärna att han väckte mig med en innebandyklubba där i tonåren, och för ett par sekunder ångrar han sig. Min sambo.
Förlåt, jag är sur på  morgonen, vi kan kramas sen, när jag kommit hem igen. Men stör inte min morgonAnna. Det är ingen idé. Jag har försökt i 25 år att vara glad och pigg på morgonen, det går bara inte.

 

Idag tog jag en ny liten simtur. Simba har öppnat. i regn. Mysigt och kallt. Det blev ialla fall ett par hundra meter innan Tindra ville ha sällskap och sedan frös så käkarna skakade. Lilla gumman. Simmade tvärs över stora bassängen och dök från mellanstaketet. Det blir en fisk innan sommaren är slut. I morgon simmar vi vidare. Förhoppningsvis i mindre regn.

Print Friendly, PDF & Email

Dela denna post

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *